Fredrik Strauss och Fredrik Söderström på minnesvärd landskamp i Sierra Leone

Här följer Fredrik Strauss reseberättelse del 2.

De sade på radio att över 10.000 supportrar hade fixat biljetter direkt på nationalarenan och tagit plats redan före klockan 12.00. Detta fick mig att undra om det verkligen var så att VI skulle få plats. Samtidigt berättade de att det vid landskamp alltid blir ”over-crowded” med en si sådär 10.000 pers i Sierra Leone och att militär- och polisbarriärerna alltid ger vika. Detta brukade i sin tur många leda till skador och till och med dödsfall. Helt plötsligt kändes en tv-kväll på hotellet som ett bättre alternativ, men Kallon och Marrah övertygade oss att det skulle bli en unik upplevelse och då var det bara att ta sig i kragen och hänga med.

Redan före avfärd från hotellet började förberedelserna. Ordentliga och hårt åtknutna skor, för att inte snubbla vid tumult, inga klockor, ingenting i fickorna och viktigast av allt; hamna inte bakom Kallon på väg in!

400 meter från stadion och efter att ha krypkört i 45 minuter, inne på vad som kan liknas ett festivalområde men som i själva verket var huvudgatan till arenan, tog det stop. Inne ifrån vår bil med tonade rutor säger plötsligt Kallon ”kom ihåg vad jag sa, så drar vi”. Vad som skedde under nästkommande 25 minuter är svårt att komma ihåg och förklara, men det var utan tvekan något av det mest bisarra jag upplevt.

Dörrarna öppnas och vi blir direkt attackerade från 360 grader. Vi är plötsligt omsvärmade av fans som sjunger Kalooooon, Kallooooon Wonderboy Kallooooon”. Då griper han tag i min kollegas arm och säger ”Let’s go”. Vi börjar springa mot stadion och mot polispatrullerna utanför. ”Stay in front”, skriker han, medan han ler, svarar och klappas om av fansen. Det bildas ett släptåg på säkert 100 pers bakom oss som stämmer upp i sång och dansar med. Väl framme är vi säkert över 200. Poliserna ser oss från långt håll och gör sig beredda på att släppa förbi oss, likaså väktarna och biljettkontrollanterna, medan de gör i ordning piskorna. Tumult uppstår naturligtvis och folk drar, skriker, knuffas, faller. Piskorna viner i luften och jag dras nästan omkull, men blicken är riktad mot Kallon. Hur vi lyckas komma igenom porten vet jag fortfarande inte, men av vad jag kommer ihåg så var det bara vi igen. I några sekunder i alla fall. På något sätt bildas det ett nytt släptåg inne på arenan, men nedanför läktarns och på väg till våra platser hör man att hela stadion har uppmärksammat vår, eller ja – Kallons ankomst. Han får ett rejält välkomnande av 50.000 pers.

Matchen i sig var ganska energisk. Egypten, som kommit med sitt B-lag hade inte mycket att hämta och försvarade sig mest. 1-0 kom efter en ganska dålig hörna och stadion bryter enhälligt ut i extas. Innan halvtid lyckas dock motståndarna kvittera efter en målvaktstavla och oron sänker sig som ett mörkt moln över Freetown igen. Andra halvlek är ganska jämn, men när Teteh Bangura fälls i straffområdet, blir det totalt kaos på läktarna igen. Det är minut 86 och domaren blåser straff. Nu börjar segerfirandet och fansen sluter upp i nya danståg. Jag tror inte många såg straffmålet som följde, men det spelar ingen roll. Folk var redan på väg in på banan. På något sätt lyckas man spela färdigt, även om det är fans överallt innanför matchvärdarna och polisen. När domaren blåser av springer säkert 10.000 pers in på plan för att hylla sina hjältar. Spelare, ledare, tränare och materialare lyfts upp bärs runt. Sierra Leone har vunnit och hoppet om en plats i Afrikanska Mästerskapen lever.

2 timmar senare, efter att man lyckats skingra fansen, blir vi eskorterade ut och är på väg tillbaka tillbaka till hotellet. Min skjorta är sönderriven och jag kan inte komma på riktigt när det skedde. Kallon skrattar och säger ”I told you this was going to be crazy”, och då syftar han matchen! Jag tänker mer på kaoset, men inser samtidigt att det aldrig var hotfullt. ”This is Sierra Leone”, säger han och ler helt oberörd. ”That’s why I moved back from China”.

Idag, söndag var det åter dags att åka ut till den pågående turneringen. Det var intressant att se de olika lagen igen. Marta var på besök med delegater från UNDP och några landslagsspelare, men i sammanhanget får det en ganska liten plats i den här rapporten!